Underbara ljuvliga Skottland

Jag vill börja med att säga TACK! Först till Gud för Hans godhet och trofasthet, och sedan till ER! Tack för stor generositet och era många böner. Jag står nu på skotsk mark och njuter av höstsol och skiftande färger. 

YWAM Seamill

Vi har nu påbörjat tredje undervisningsveckan, vilket betyder att vi är snart halvvägs igenom kursen! Vi är 13 elever i åldrarna 22-60+. Däribland finns erfarna UMU:are likaväl som alldeles nykomna UMU:are, vi har också en barnfamilj med i skolan, så det är verkligen en blandad klass!

Vi har redan tagit oss igenom hela Bibeln! Dock inte genom att läsa utan snarare genom att dramatisera. Vi spenderade en hel eftermiddag med att, i stora drag, spela upp bibelberättelsen för varandra. Det var nyttigt för oss alla att få en snabb översikt av vad det hela faktiskt handlar om. Jag blev utvald till att spela både Eva och Josua. Däremellan fick jag alla agera Israels folk, farisé,                                                                                                    invaderande hednafolk och lärjunge.                                                                                  Helt klart hysteriskt roligt.

Vi har också lärt oss att berätta berättelser och mer specifikt att berätta bibelberättelser. Vi har alla hört dem många, många gånger om, men hur många gånger har vi hört någon faktiskt berätta dem istället för att läsa dem? Och hur gör man det utan att ta något ifrån texten? Eller lägga till? Hur kan man göra det levande och inbjudande igen? Jesus berättade berättelser hela tiden, det står att Han aldrig undervisade utan att använda liknelser. Om Jesus gjorde det, då vill jag lära mig att göra det med! Jag vill på samma sätt vara en som berättar historier som talar till människors. En bra historia behöver nämligen ingen förklaring, den talar för sig själv. Det var så Jesus predikade, väldigt sällan gav Han förklaringen till de liknelser Han berättade.

I helgen hade vi en YWAM Skottland-konferens då ungefär 100 människor samlades från olika delar av landet för att lovsjunga, be och söka Gud tillsammans. Det var härligt att se vad Gud och UMU gör i den här delen av världen och veta att vi indirekt är en del av det här arbetet också!

Tack än en gång, för utan er hade jag inte varit här just nu. Be gärna för Skottland, för nationen i ett viktigt vägskäl. Politiken håller på att skifta, trots att valresultatet om självständighet blev ”nej”. Nya politiker får högre positioner och Storbritannien har get det skotska parlamentet mer inflytande över regionen än de tidigare haft. Nu är Skottland formbart, be att Skottland ska bli format efter Guds vilja.

En vecka och 6790 kr kvar till Skottland!

Kära vänner och familj, jag behöver er hjälp...

Nu närmar det sig, School of the Word and Spirit, som är en sexveckorskurs som jag ansökt och blivit antagen till. Den börjar den 21 september och allteftersom det börjar bli dags att åka kommer resfebern. Vi har fortfarande dagar med över 30 grader varmt och jag längtar efter ett svalt Europa. Men inte bara det, jag längtar efter Guds goda när jag får ta del av undervisningen och vardagslivet i YWAM Seamill! Gud har något på gång, jag känner det på mig!

Skolan går ut på att få möta Ordet och Anden på ett sådant att det ger djupare rötter, förvandlar livet och bär frukt. Alltför länge har bibelrörelsen och den karismatiska rörelsen varit åtskilda. Båda är kritiska! Denna skola för samman dess två, Ordet (Jesus) och Anden, de är ett, och genom dem lär vi känna Fadern!

Stort tack till alla ni som lyssnat till Gud och generöst bidragit till denna resa. Bara förra veckan mottog jag 10153 kr i tre olika valutor! Tillsammans kommer skolavgift och flygbiljett kosta ca 18500 kr. Skolan kostar totalt 8500 kr varav jag redan har 6580 kr. Flygbiljetten kommer och kosta ungefär 10000 kr utöver det, och av dem jag har hittills fått 4950 kr. 

Detta betyder att jag bara behöver 6970 kr till!

Jag är övertygad om att det är Gud som har gett mig denna möjlighet att lära känna Honom ännu djupare. Inom UMU får ingen av oss lön, så jag är beroende av Gud, genom andra, för alla mina utgifter. Din gåva är inte bara en siffra på ett bankkonto, din gåva är mission. Men den sprider vi tillsammans budskapet om Jesus till jordens yttersta gräns! Därför vill jag be dig att i bön överväga om att samarbeta med mig i det uppdraget. Vill du finansiellt hjälpa mig att åka till Skottland?

Så här kan du ge....

Du kan ge genom att sätta in pengar direkt på mitt swedbankkonto
Clearingnr: 8169-5
Kontonr: 904 488 322-2
Skriv gärna ditt namn i noteringen.

Du kan också ge genom PayPal till tiina.nordstrom@hotmail.com

Tack för din gåva och ditt bidrag till vårt gemensamma uppdrag, att göra Gud känd!

Svenk Sommar

Vad är sommar utan Midsommar! Det var så det började, midsommar på Öland med blommor, dans, vänner och familj och en massa, massa jordgubbar. Ska man fira så ska man göra det rejält och det gör man på Ismantorp. Som första midsommar som jag varit med på sedan 2011 var det helt och möjligtvis över förväntan! Vädret var vackert, likaså midsommarstången, och jag hade en underbar dag och kväll även om filtar blev nödvändigt allteftersom solen försökte gå ner. 

Sedan var det bröllop. Evelina och Jonathan Stenholm gifte sig utanför Hörby och jag fick tillfälle att resa söderut med kära vänner för att önska min före detta rumskompis och hennes man ett lycka till på början av deras äktenskap. Det var som alla bröllop vackert och trevligt med spex och god mat. Lycka och välgång till er båda!

Jag har haft en fantastisk sommar i Sverige och har haft möjlighet att träffa många vänner. Goda konversationer och mycket fika! Jag hann till och med att ta en vecka med familjen i Höga Kusten och hälsa på släkten där. Vi spenderade tid i sommarstugan och tog några sköna dagar med bokläsning, grill, bad och sena sommarkvällar.

Nu är visum klart, resan avklarad och väskor upppackade. i onsdags flög jag tillbaka till Monroe och även om det alltid är lite vemodigt att lämna Sverige är jag ändå redo att ta mig an nya äventyr som väntar här! 

Tack för en härlig, svensk sommar!

Sawat Dee.

Det är nu två år sedan jag gjorde mig redo för att åka till Indien på min Outreach. Jag kommer ihåg att det var spännande. Ny kultur, mat, människor, uppgifter, alla väldigt annorlunda från vad jag tidigare hade upplevt. Det var spännande för jag visste att indisk mat smakar kanongott samtidigt som det kan finnas delar av kycklingen som här vanligtvis sorteras bort i tillredningsprocessen. Människorna visste jag var väldigt gästfria men hur mycket engelska de kunde visste jag inte och inte heller hur man bygger relationer över språkbarrirer. Andra kulturer har alltid fascinerat mig men potentialen för missförstånd och omedvetna förolämpningar är stor! Det var i Indien som jag för första gången undervisade i en skola, predikade i en huskyrka, besökte en bordell och hälsade på ett barnhem. Det var en resa som jag är tacksam över att jag fick vara med om. Jag lärde mig inte bara om kultur och fick ett större perspektiv av världen, jag såg Gud på ett nytt sätt. Gud har gömt olika delar av vem Han är i olika kulturer och delar av världen. 

Det är därför jag är oerhört glad att kunna berätta för världen att jag kommer leda halva lärjungaskolan på deras Outreach till THAILAND!!

Jag önskar att jag kunde säga att jag känner mig självsäker och att jag inte är orolig överhuvudtaget. Men lite rädsla är förmodligen nyttigt. Jag kommer ju trots allt vara ansvarig för fem andra liv förutom mig själv. Jag är tacksam över att jag har min vän Alyssa med mig, hon kommer att leda Team Thailand med mig. Jag är också tacksam över vår ledning och deras support. Jag vet att med Gud är allt möjligt och i slutändan är jag bara ett men för Gud till att nå andra människor. 

Jag kommer om fem månader inte bara ha nya berättelser att dela, utan också erfarenheter, perspektiv och vänner. Att leda en  Outreach är väldigt mycket annorlunda från att bara delta i en. Nu får jag tillsammans med Gud, vara med om att genom bön, skapa början av 2014 för mig själv och mitt team.

/T 

Livserfarenheter

Det är alltid spännande att vara i YWAM. Man får hela tiden pröva på och lära sig nya färdigheter. Ledarskap, organisation, samarbete, konflikthantering, lärjungaskap, m.m. Men de gånger jag lär mig mest under kortast tid är när någon av våra ledare åker iväg, på en ledarkonferens eller liknande, och jag, och en annan, får bo i deras hus i några dagar (yay!), samt vara föräldrar. Jag säger bara, Respekt!  Jag har insett hur lite man ser när man bara ser barnen springa runt på basen. Ofta finns det ungefär 15 barnvakter på plats och alla tävlar om barnens uppmärksamhet. Dessutom brukar föräldrarna vara i närheten, så om något går snett kan de snabbt komma till undsättning. När de istället är iväg och man själv är vikarierande mamma, får man plötsligt hela paketet. Gråten, skratten, skriken och mysstunderna. Det är både att tvinga på pyjamasen och att söva i famnen. 

De mest relationsbyggande ögonblicken har skett under dessa veckor. Både med familjen och med vem som är med mig. Sedan i fredags och till på onsdag är jag tillsammans med Kizzy barnvakter hos våra föreståndare Todd och Vickie Hedgepeth. De har tre barn, Jackson, 21, Ashley, 15 och Gabi, 6. Jackson och Ashley sköter sig själva, så det är mest Gabi vi har tagit hand om. Här är några fördelar med att vara barnvakt åt basbarn: Eget rum, TV, miljöomväxling. Här är några saker jag aldrig riktigt förstått att föräldrar måste ha: Extremt tålamod och ständig uppmärksamhet. Det är då det är tacksamt att vara två, annars hade man ju aldrig kunnat få något gjort! Men att tillbringa flera dagar tillsammans gör definitivt att man får överhanden när alla vill ha Gabi (eller någon av de andra) i sitt knä. Dessutom blir det liksom tillåtet att leka igen med ursäkten "jag gör det för Gabis skull..." 

Vi tillbringade större delen av lördagen inne i denna kojan. Vilket var både roligt att bygga och mysigt att leka i. Vi åkte också till ett utomhusbad med rutschkanor och fontäner. Här finns också en oändlig tillgång av barnfilmer. Madagaskar, Toy Story, Upp, Bolt... Kan det bli bättre? 

Så även om man ibland önskar att barn kom med en inbyggd sovknapp är det jag ser och lär ovärderlig kunskap. Och en egen familj? Tja, nån gång.

/T

En Händelserik Resa

Ibland blir det inte som man har planerat... men det betyder inte att det kan bli bättre.

Efter en intensiv vår och (bitvis) sommar, fick jag möjlighet att komma hem till Sverige. Det var tre välsignade veckor. Det var 11 månader sedan jag sist stått på svensk mark när jag steg av tåget från Kastrup. Jag fick möjlighet att träffa vänner och familj och vila ut ordentligt. Men i onsdags var det återigen dags att ta farväl av det kära hemlandet. Jag tog på kvällen tåget till Malmö för att tillbringa natten hos min vän Evelina. Eftersom de hade gäster över blev det inte att jag gick och la mig direkt, men när jag väl gjorde det, somnade jag fort, medveten om att jag var tvungen att stiga upp kl 3:30 för att hinna med tåget till flyget.

Jag sov rätt gott, för plötsligt var det någon som knackade på min dörr. "Tina?" Detta var ett sånt där tillfälle där jag växlade från sovandes till klarvaken på 0.2 sekunder. Klockan var inte 3:30, den var 5:50.
PANIK. Det var dessutom liksom försent att stressa iväg för det tar tåget 20 minuter till flygplatsen och mitt flyg gick vid halv 7. Väldigt chockad och en aningens uppgiven ringde jag hem. Mamma svarade och några minuter senare hade jag en ny biljett fixad som skulle ta mig via Island och Boston ner till Charlotte, NC. Det enda som skulle vara något att anmärka på var att väntetiden i Boston var 11 timmar. 19:00-06:13. Jag hade helt enkelt en natt på flygplatsen att se fram emot.

Resan därifrån gick felfritt och efter vad som inte kändes som 10 timmar var jag på amerikans mark i Boston, Massachusets. Jag hade min handväska, min handbagageresväska och min GIGANTISKA svarta väska som bestämt inte kunde checkas om förrän tidigt morgonen därpå. Jag vet inte om du har varit på en flygplats en hel natt, men jag kan informera dig om att det inte är bekvämt. Det finns stoppade stolsrader (Tack gode Gud), men det är armstöd mellan varje stol så det är omöjligt att lägga sig ner. Jag satt där med benen över min lilla resväska, handväskan i knäet och lutandes mot min stora resväska och försökte sova, samt hålla koll på mina grejor. Efter ett par timmar gav jag upp. Då satt där en annan tjej i min ålder, hon hette Christina. Vi började prata, och vi fortsatte i flera timmar. 

Vi pratade film och  intressen, vi pratade liv, vänner och skola och rätt som det var, runt 02:30, började hon berätta om hur hon de senaste tre åren varit i bråk med resten av familjen. Hon berättade om hur hennes föräldrar som var strikta katoliker hade hållit henne väldigt hårt, vilket hade lett till det ena, som hade lett till det andra. Det var en förmån att få ha förtroendet att få höra en främling helt öppna upp och berätta om både förargelser och erkända misstag på det sättet. Precis innan jag skulle gå för att checka in, på morgonkvisten, frågade jag om jag fick be för henne, och det blev hon glad för. Jag vet att Gud vill återförena henne med sina föräldrar inte bara fysiskt utan också på ett sätt att relationerna emellan dem är stärkta av något som inte är av den här världen. Det är underligt hur, om vi älskar Gud, allt kan samverka till det bästa för dem som är kallade efter Hans beslut. En lång och jobbig natt blev istället upplyftande och givande. En oönskad sovmorgon blev ett Gudsmöte på en flygplats i Boston.

/T

WISE School

Jag har inte varit så duktig på att uppdatera min blogg, men jag tänkte att det kan ju äntligen vara dags att låta er få en liten inblick i vad jag har haft för mig de senaste månaderna.

I vår har det varit mycket på gång här i YWAM Charlotte. Vi har haft två skolor, parallellt med varandra, DTS och WISE School. Dessutom har vi haft två Mission Adventures team, och två till om en vecka. Jag har varit ledare för WISE, det var 6 elever som alla har gjort sin Lärjungaskola här på basen det senaste året. De är ett gött gäng.

Emily är från Colorado och är vår sångfågel och lovsångsledare. Hennes mål i livet är att återupprätta lovsång och tillbedjan i Kyrkor runt om i USA.
Lucas kommer från Colombia och han förbereder sig för att åka tillbaka dit för att studera journalistik. Hans passion är kommunikation och hur det är relaterat till hur vi representerar Jesus.
Kizzy är från North Carolina och hon har en lärargåva som hon under de senaste tre månaderna fått möjlighet att utveckla. Hon älskar att dela med sig av kunskap och uppenbarelser hon får när hon läser Bibeln.
Matthew är också från North Carolina, men honom har Gud kallat till att flytta till Kambodja och jobba med hemlösa unga killar.
Kara är ursprungligen från Ohio och hon är, liksom Lucas, på väg till college för att studera till sjuksköterska. Hon vill öppna mottagningar i slutna länder.
Booker är från Alaska och har ett hjärta för muslimer och Mellanöstern.

Det är intressant att se hur Gud fört samman dessa människor för att, för en kort tid, tillsammans få växa till en tajt vänkrets som inte brister.

Under WISE School fick vi möjligheten att resa runt lite, vi var både i Washington, D.C. och New York City. Vart vi än hamnade, vilka människor vi än träffade så sa de samma sak. Det som stod ut till alla som vi stötte på var vilken otrolig enhet vi hade som en grupp. Och jag kan bara hålla med, det har varit ett sant nöje att se dessa sex vandra i enhet med varandra och Gud. Enhet var en del av skolans tema och vi definierade enhet så här: "Unity is to embrace each others visions." Vi insåg att Gud hade väldigt olika framtider för oss alla men just nu var vi alla tillsammans, att vara ett i vision och i handling, att jobba för och uppmuntra varandras visioner har varit en viktig del i det som Gud gjorde genom gruppen. När vi hamnade med en grupp av andra människor, vare sig det var en ungdomsgrupp eller en släktträff fick vi alltid tillfälle att be över dom, och jag har aldrig varit i ett sammanhang där Guds Ande har varit så närvarande och aktiv som i de stunderna.

Det är lite märkligt att det hela är över nu, avslutningen var i torsdags. Men jag vet att Gud har stora grejer som väntar där ute för alla sex. Jag tackar Honom för att jag fick ta del i det Han gjorde i och genom dom.

/T